Nu sitter jag här och njuter av att det är helg, nu är jag ensam hemma och jag har lagt Agnes för natten vid 6 tiden. Jag ska nog gå och dricka ett par vin snart och softa ner mig i soffan med en skön filt.

Sen det jag skrev om Agnes, att hon fick sin trost period så har det blivit mycket bättre. Agnes blev plötsligt lugn och snäll och inte arg längre. Ja, det var väl några dagar "test" period av henne, alltså hon testar oss, men nu har hon väl gett upp när hon förstått vem som bestämmer. Hehe.

Men annars är hon en väldigt snäll och go tjej. Vad jag förstått så finns det inte många bebis som är så snäll som Agnes!

Idag tittade jag genom de flesta foton sen Agnes föddes. Otroligt vad hon har växt och att tiden går alldeles för fort!
Nu har Agnes börjat kunna gå med min stöd. Hon har även börjat säga flera ord, (med rösten) "mormor", "kisse", och "hej" / "hejdå" samtidigt vinkar hon. När hon gömmer ansiktet med något och då säger hon "tattat" istället för tittut. Det är så gulligt och jag skrattar varje gång när hon gör så. Hon är så duktig tjejen! Ja gissa om min mor blev himla stolt över när hon säger mormor.

Nu ska jag bjuda på lite bilder sen Agnes föddes... Det är inte så längesen egentligen! Snart är det tio månader sen!  

Fina Agnes
Några timmar gammal efter förlossningen då vi kom upp på BB.


Kom hem från BB. Då fick hon ärva min gamla snuttefilt som hon älskar och sover med varje kväll. 1 dag gammal.


2 veckor gammal.


2 månader gammal.


Min lilla ängel!
4 månader gammal.


Visst är hon bedårande vacker, prinsessan!
5 månader gammal.


Härliga sommar!
6 månader.


Söta tjejen som vinkar.
7 och halvt månad gammal.


Nu är det höst..
8 och halvt månad gammal.


Nu är det jul!


God jul !

PUH!
Nu har min lilla tjej fått sin första trots period - jag kan bara säga att det är jobbigt!

Men nu sitter jag här och skrattar åt vad Agnes börjat med. Jag njuter också av när Agnes sover, för det är det enda tid jag kan vila och slappna av, åtminstone en stund.

Vad Agnes har börjat med är att hon SKA få det hon vill ha, annars blir det ett jävla liv. SKRIK, GRÅT, alltså blir hon vansinnig arg.. Hjälp! Var har min lilla snälla flicka tagit vägen? Hihi.

Ja Agnes har alltså börjat bli jätte arg och hon ska få det hon vill ha. När hon ser att jag äter frukost till exempel, och då ska hon också ha min mat! - men hon har precis fått en rejäl frukost! Gröt och banan. Så det är min tur att äta frukost. Jag får heller inte gå så långt från henne. Till exempel står jag i köket och ser henne leka på golvet. Det är inte okej för Agnes, jag ska alltså sitta på golvet och leka med henne. (Jag brukar inte bry mig när hon skriker för jag måste få göra mina ärenden klart först också, som att laga mat eller diska m.m.) Ja hon får sitta där och skrika en stund tills jag är klar.

Det andra problemet vi fått, är när vi lägger henne för natten, hon är verkligen jätte trött men ändå gallskriker hon sönder våra öron.. (Hehe). Hon skriker för hon vill inte sova än. Men vi ser på henne att hon är väldigt trött och gnuggar för ögonen. Ja hon börjat testa oss nu, hon vill försöka bestämma över oss nu. Det ska hon fan inte få göra. Hon är inne på trots period nu, inget är bra nog för henne, vi får protester från henne nästan hela tiden.

Det är verkligen ingen dans på rosor med en skrikande envis unge!

Nu sitter jag här trött och ändå skrattar jag åt det..  

Men nu ska jag bjuda på några härliga kort.

Puss kalas med vovven!


Pill och pill...


Busiga Agnes

Under helgen har det hänt en hel del. Sitter här och tycker att det hela är så onödigt och tråkigt.

I lördags kväll satt vi och tittade på tv, vid klockan kvart i elva så såg jag att det kom tjock vit rök förbi vår fönster och tänkte då att det var konstigt att det var så tjock dimma. Men sen tänkte jag på att dimma inte brukar åka förbi så fort? Men sen tänkte jag inte mer på det. En kort stund efter gick jag för att gå på toaletten stannade jag när jag såg mot balkongen i hallen, då blev jag fundersam när jag såg det tjocka vita dimman som jag först trodde var dimma. Men fort insåg jag att det måste vara rök, och då började jag känna röklukt, då blev jag orolig och tänkte om det var vår lägenhets hus som brann eller det radhuset bredvid oss. Jag gick på en gång och tittade genom fönstren mot radhuset. Jag kan säga att det har varit problem med folk som bor i radhuset sen några år nu. Då såg jag att det brann därifrån, och det fanns en polisbil där. Jag och vovven skulle ändå gå ut och vi gick ut och då kom det en massa polis, brandbilar och ambulanser. Det var en stor utryckning och vi kunde inte göra så mycket. Vi gick och la oss vid ca kl tolvtiden och då ringde Expressen, de ringde oss tre gånger och frågade ut vad som hänt m.m. Vi visste ju nästan inget, förutom att det brann och det kom en stor utryckning och en familj fick åka till sjukhuset för rökskador.

Men dagen därpå, fick vi veta att en 20 årig kille som dött i branden. (Ja det står i tidningar att det är en 25årig, men rykten går i byn att det var en 20årig kille). I början trodde man att det var en mordbrand, men sen fick man veta att det var killen som tände på sig. Jag vet inte vad som är sant, men det som låter vettigt finns på BT.se. Det har skrivit lite olika "historier" på olika tidningar. Men som jag säger tror jag mest på BT, Borås tidning och Ulricehamns tidning - UT.se som ni även kan titta in. 

Under söndagen har jag fått flera oroliga sms och om vi blev även drabbad. Det har vi som tur, inte blivit. Men idag är jag enormt tacksam och glad att vi inte bor i det huset med "stökiga" folk.

Nä nu ska vi ut och gå till min mor och hälsa på en stund innan vi drar oss till Willys och handla mat.
Ha en trevlig vecka!

Med att lägga ut film på YouTube! Det är nämligen första gången för mig och enligt anvisningar/förklaringar har jag gjort rätt. Men det går förbannat segt!

Vill ju visa för er min lilla söta tjej som dansade imorse!

Detta huset såg väldigt bra ut på bilderna både utsidan och insidan, och jag började fantisera hur vi kunde renovera, tapetsera eller måla till det bättre. Huset är rätt mörkt på utsidan men man kunde måla fönstren till vitt, för att få huset se mera inbjudande och ljusare. Ja jag fantiserade rätt mycket om hur huset skulle kunna se ut! Hehe. Huset hade 6 rum med kök och ca 140 kvm. Hade även källare som var runt 80 kvm. Källaren hade många rum, som matkällare, tvättrum, hobbyrum, ett rum som tänkt bli en bastu, och ett rum till som man hade ved och sånt i. Huset hade även lagom stort tomt och stor altan. Till slut tänkte jag att huset kunde vara något..

Tills vi fick komma och titta på huset, då såg vi på en gång att det var många ställen som var renoveringsbehov, som dörrlister o liknande, och till med ett rum var helt riven både väggarna och golvet var av betong. Det såg för jävligt ut, golvet i källaren var ostadigt och mycket annat som var renoveringsbehov. Familjen som bott där hade påbörjat för många projekt samtidigt och inte ens avslutat dessa.
 
Det var för tokdyrt och vi vill inte ha ett hus med mycket renoveringsbehov. Det är ju inte roligt att komma till ett hus som är i renoveringsbehov och ofärdig.

Klart man blev besviken eftersom det stod inget om det på hemsidan men nu har vi lärt oss att det kan vara i dåligt skick vad man än säger på hemsidan. Men nu söker vi vidare och hoppas att vi får tag i drömhuset!

• länka till den som utmanat dig
• berätta 7 sanningar om dig
• utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg
• lämna meddelande till dem du utmanat

Nu har jag äntligen skrivit klart och det blev ett ganska långt inlägg. Men jag kan säga att det känns väldigt skönt att få skriva av mig. Det har varit ganska svårt att acceptera sjukdomen men nu äntligen känns det som jag kan acceptera sjukdomen! Äntligen.

De senaste dagarna, eller snarare sagt månader har jag tänkt väldigt mycket på allt som hänt med mig och mitt hjärta.

Tiden har gått så fort att jag inte riktigt förstått än - att jag har gått med hjärtfel hela livet. Det var en tickande bomb, jag kunde ha dött närsomhelst.

Det är verkligen svårt att förstå att jag har haft hjärtfel hela livet.

Tankar från den dagen då jag fick svimnings anfall och då gick allt så fort, plötsligt var jag inne i operationssalen och skrek för smärtan. Jag fick inga chanser att backa ur men det kunde jag heller inte göra för jag blev tvungen att opereras för att inte få såna anfaller igen eller en plötsligt död.

Jag hann heller inte tänka eller förstå vad som hänt. Jag hade också mycket yrsel de första två veckorna och det var hemskt. Jag hade i princip yrsel hela tiden, till med när jag låg och var helt kolugn, ändå snurrade det för fullt upp i huvudet. Jag kunde nästan heller inte gå och det kändes som att jag skulle ramla hela tiden.

Söndagen den 8 april på kvällen då hade jag, J och Agnes med hunden varit ute på två timmars promenad. När vi kom hem ställde vi Agnes sovande i barnvagnen i trädgården, och gick in och satte oss i soffan. Plötsligt, så hastigt, svimmade jag och vaknade efter ca 15 långa sekunder. Då började jag på en gång kräkas, och jag kräktes om och om igen. Jag drack vatten men kräktes upp dem igen. Yrseln slog till ordentligt och jag kunde inte se, det kändes som att ögonen följde med och snurrade.

Jag vill verkligen, verkligen inte uppleva det igen, det var så otäckt och obehagligt. Jag tappade kontrollen totalt över min kropp. Jag fick min kropp tillbaka efter ca två veckor.

När vi väl var på akuten, så tänkte jag att det var löjligt att jag var på akuten, det var säkert ingen fara och att jag skulle få åka hem snart igen. Jag trodde att det var en vanlig svimnings anfall. Men jag hade så fel och de hade sett något på EKG (hjärtkontroll) apparat och då fick jag läggas in för dygns kontroll. Tills på tisdagen den 10 april kom en läkare och då hade hon något som gjorde mig nästan full i skratt. Läkaren hade en dosa med sig, en defibrillator (pacemaker). Det kan inte vara sant tänkte jag och min J har redan pacemaker så det kändes komiskt. Efter det kallade vi oss för familjen hjärtfel eller familjen dosa på skämt. På torsdagen blev jag opererad och allt gick bra och idag har ärret läkt fint. Men den påminner mig varenda dag.

Förra veckan var vi på sjukhuset för att kolla Agnes hjärta, eftersom jag och J har båda två hjärtfel. Så vi ville för säkerhets skull kolla om allt var väl med vår dotters hjärta. När vi kom till sjukhuset mötte vi min bästa väninna Helen som snällt ställde upp med att tolka och det kändes även tryggt att ha henne med. Vi mötte en sjuksköterska som skulle ta EKG prov på Agnes, det är tio sladdar som sätter "fast" på kroppen. Det gör inte alls ont eller så. Men Agnes skulle vara stilla som var lite svårt, men det gick vägen och sen fick vi träffa en ung läkare som är specialist inom kardiolog (hjärt-områden) som kommit från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han fick undersöka Agnes med ultraljud och lite undersökning. Allt var bra med Agnes hjärta och man såg inget fel.

Han är den bäste läkare jag träffat faktiskt, han har fått mig förstå bättre och äntligen har jag fått veta orsaker till varför jag fått hjärtsjukdomen. Men jag blev lite besviken, varför fick jag inte veta det tidigare? Jag som gått runt och funderat varenda dag på varför jag har hjärtfel.

Men i alla fall har läkaren gett mig svar på mina funderingar, nästan, det finns lite funderingar till som jag troligen aldrig får svar på. Ja besöket var avsett för Agnes, men ändå blev jag inblandad och läkaren pratade för det mesta om mig. Vi fick veta att Js hjärtfel inte är ärftligt, utan det är mitt hjärtsjukdom som är ärftligt och jag har fått det från båda mina föräldrar. Då blev jag rätt förvånad - bär både mina föräldrar genen på hjärtfelet? Tänkte jag då. Det betyder inte att de har hjärtfel, utan de BÄR på hjärtfel genen. 

Jag blev rätt stum och visste inte vad jag skulle tro, med att både mina föräldrar har den genen. De har fått det från någon av sin förälder. När jag blev sjuk så hade min doktor på Örebro sjukhuset, kollat upp mina gamla journaler och upptäckte att jag haft epilepsi när jag var yngre men de hade då sagt att jag troligen aldrig haft epilepsi. De misstänkte att det var mitt hjärta som gav mig mina svimningar. Nu hade läkaren från Göteborg sagt det igen att det var säkert att jag aldrig haft epilepsi. På 80 talet visst man ju inte så mycket om min sjukdom och bedömde att jag hade epilepsi. Idag vet man mer om min sjukdom men ändå vet man inte mycket så det pågår fortfarande forskning om det.

Ibland ser man i tidningar som aftonbladet, till exempel, en 15 årig pojke som plötsligt dött, det beror oftast på det sjukdomen jag har. De som har sjukdomen och tränar, ökar med risken med att få plötsligt hjärtdöd.

Jag ska förklara lite om hur sjukdomen fungerar egentligen.

När två personer möts (som mina föräldrar), och de bär både samma sorts av gen hjärtfel, så blir det 50% chans på att deras barn får hjärtfel. Vi har 46 kromosomer i kroppen, och varje kromosom har sin betydelse, funktion kan man säga. Det felet jag har är kromosom nummer 11 och just det kromosom innebär både hjärta och hörsel. Det är vanligt att döva får hjärtfel eftersom hörsel och hjärtat ligger i samma kromosom. Det fick jag veta förra veckan, och började få tankar på om mina döva vänner också har hjärtfel utan de vet om? Ja det är ju inte så lätt, men om man känner sig lite orolig så är det bara att be om EKG prov.

Nu har jag kopierat texten från en sida, om ni vill läsa mer så får ni kolla på här.

Hjärtan som inte hinner "ladda om"
Långt QT-syndrom kan för en lekman beskrivas som en fördröjning i hjärtats förmåga att bli "elektriskt neutralt". Ett hjärta behöver efter varje slag ladda om sig inför nästa. Hos patienter med långt QT-syndrom hinner hjärtat inte ladda om och är inte riktigt redo när nästa slag kommer. Det kan leda till att hjärtat i stället börjar rusa. Den som drabbas kan få hjärtflimmer, som leder till svimning eller, om det vill sig illa, till plötslig hjärtdöd.

Godmorgon!
Nu sitter jag här och är så trött. Idag vaknade tjejen kl halv sju, hon som brukar vakna någon gång runt kl sju till åtta. Min syster kom hit imorse och lämnade sin hund för hon eller hennes man kunde inte ha hunden med sig idag. Det är roligt för vår hund Muffis för idag får hon leksällskap hela dagen.

Idag kommer bästa väninnan Helen till oss, och då ska vi äta ihop och prata bort oss. Vi ska även gå ut på promenad med hundarna. Agnes tycker mycket om att gå ut, då blir hon tyst och fundersam och tittar överallt. Det är bra väder idag, så det blir en kanon dag idag!

Jag håller på att skriva om hur jag har upplevt det som hände mig med hjärtat och allt sånt. Det är skönt att skriva av mig så ni får läsa den sen när jag är klar med texten. Det är svårt att sitta framför datorn när man har barn som vill ha ens uppmärksamhet. Just nu sover lillan och jag måste gå nu och fixa till mig.